Webbradion Näringsliv

Nyheter för dig som driver eget företag – Vi avmystifierar företagandet

Reklampelaren som ingen bilist hann läsa

En bil närmar sig i skymningen en reklampelare vid infarten till ett handelsområde, med logotypen synlig på pelarens yta.

Pelaren stod klar en tisdag i mars, i hörnet där gångvägen från pendeltåget möter infarten till ett handelsområde. Ägaren till möbeltapetseriet som hade beställt den gick ut på trottoaren och ställde sig några meter bort. Hon tyckte att allt var som det skulle. Logotypen satt rätt, telefonnumret gick att läsa och färgerna var desamma som på skyltfönstret.

Samma eftermiddag körde hon hem längs infarten. Hon såg pelaren i ögonvrån, en ljus yta med något mörkt på, och sedan var den bakom henne. Telefonnumret hade hon ingen chans att läsa. Inte ens namnet på verkstaden fastnade.

Det är en ganska vanlig upptäckt, och den kommer ofta först när pelaren redan står där. En reklampelare bedöms oftast från den plats där den monteras, alltså stående och på nära håll. De flesta som passerar den gör det i ett helt annat tempo och från en helt annan vinkel.

Blicken bakom vindrutan

Den som går förbi en pelare har den framför sig en bra stund. Den som kör förbi har den i synfältet ett ögonblick, och under det ögonblicket ska blicken också hinna med backspegeln, cyklisten vid övergångsstället och bilen som bromsar framför. Reklamen konkurrerar inte i första hand med annan reklam. Den konkurrerar med trafiken.

En bil i femtio kilometer i timmen rör sig ungefär fjorton meter per sekund. Om pelaren syns från ett par hundra meters håll låter det som gott om tid. I praktiken är det bara en liten del av den sträckan som föraren faktiskt tittar åt sidan, och då i korta ryck mellan allt annat som kräver uppmärksamhet.

Till det kommer vinkeln. En platt pelare som står parallellt med vägen visar sin yta rakt mot trottoaren. För föraren ligger den nästan i profil tills bilen är alldeles intill, och då är det för sent att vrida på huvudet. En pelare som står vinklad mot körriktningen ger föraren en läsbar yta betydligt tidigare.

Rundheten är för övrigt ett skäl till att den klassiska litfasspelaren fortfarande fungerar. Det finns alltid en del av ytan som vetter ungefär mot betraktaren, oavsett varifrån hen kommer. Priset är att budskapet bara syns en bit i taget, och det som står på baksidan ser bara den som går runt.

Vad hinner en förare egentligen läsa?

Mindre än man tror, och framför allt färre ord. Den som har arbetat med utomhusreklam brukar landa i samma tumregel: några få ord, en tydlig bild eller form och en avsändare som går att känna igen utan att läsas bokstav för bokstav. Exakt hur få ord finns det olika uppfattningar om, och svaret beror på hastighet, avstånd och hur stor texten kan bli på den yta som finns.

Det som sällan fungerar från bilen är det som brukar hamna på en pelare först. Telefonnummer, webbadress, öppettider och en lista med tjänster är information för någon som står still. För en förare blir det ett grått fält mitt på ytan.

Det som fungerar är kontrast och form. Mörk text mot ljus botten eller tvärtom, stora bokstäver i ett typsnitt utan krusiduller och gärna en enda färg som går igen i butiken eller på firmabilarna. Ett igenkännbart märke kan göra jobbet även när ingen text hinner läsas. Föraren behöver bara registrera att verkstaden finns just där.

Här går bedömningarna isär. En del menar att en pelare vid en väg ska bära ett enda budskap och inget mer, eftersom allt annat drar ner läsbarheten för det som faktiskt spelar roll. Andra hävdar att återkommande trafik ändrar kalkylen. Den som kör samma sträcka varje morgon hinner ta in lite mer vid varje passage, och efter några veckor sitter även en kort rad text.

Vilket som gäller beror på vem som kör där. En infart till ett bostadsområde trafikeras av samma människor dag efter dag, medan en genomfartsled kan domineras av folk som passerar en enda gång och aldrig kommer tillbaka.

Att en skylt inte heller får störa föraren på fel ställe är en fråga för sig. Nära korsningar, rondeller och övergångsställen handlar placeringen inte bara om effekt utan om säkerhet. Det är en av anledningarna till att reklam längs vägar är reglerad.

Trottoaren har all tid i världen

Inget av det där tidstrycket gäller den som går. Fotgängaren rör sig långsamt, står ibland still och väntar på grönt och ser pelaren mer eller mindre rakt framifrån. Här finns utrymme för en mening som förklarar, ett erbjudande, en adress eller en kod att skanna med telefonen.

Men trottoaren har sina egna problem. Avståndet är kort, så en stor bild kan vara svår att uppfatta som helhet. Den som går nära ser en del av ytan i taget. Och en gående tittar oftare ner, i telefonen eller på marken framför fötterna, än upp på det som står bredvid.

Höjden spelar därför roll. Det som sitter i ögonhöjd för en vuxen som går förbi blir läst. Det som sitter högt upp på pelaren syns på längre håll men uppfattas sällan av den som är alldeles intill.

Det ger i praktiken två zoner på samma yta: en övre för dem som är långt borta och rör sig fort, och en nedre för dem som är nära och har tid.

Höjd, vinkel och det som står i vägen

Zonerna hjälper bara om pelaren syns över huvud taget, och där brister det ofta av ett mycket konkret skäl: något står i vägen. Det kan vara en parkerad skåpbil, en busskur eller ett träd som var kalt när platsen valdes i februari och fullt av löv i juni. Det kan också vara en snövall som ligger kvar ett par månader om året.

Därför är det klokt att titta på platsen vid fler tillfällen än ett. En plats som verkar fri en söndagsförmiddag kan vara skymd av lastbilar som lossar varje vardagsmorgon. Den som bara besöker platsen när det passar den egna kalendern ser sällan hur den ser ut när flest passerar.

Ljuset hör också hit. En pelare som syns bra i dagsljus kan försvinna helt i mörker om den saknar belysning. Under en svensk vinter är det en stor del av den tid då folk faktiskt rör sig till och från jobbet, och reflekterande material eller en bakbelyst yta kan i vissa lägen göra mer än ett större format. Hur mycket belysning väger upp i förhållande till storlek har jag dock inte sett någon säker jämförelse av, så det får ses som en rimlig bedömning snarare än en regel.

Det finns även regler att ta hänsyn till. Inom detaljplanelagt område krävs ofta bygglov för skyltar och pelare, och utanför detaljplan gäller andra bestämmelser där länsstyrelsen är inblandad. Boverket har vägledning om när skyltar kräver lov, och den är värd att läsa innan man bestämmer sig för exakt var pelaren ska stå. Kommunen kan dessutom ha egna riktlinjer för reklam i känsliga miljöer.

Vinkeln är kanske det som är lättast att påverka och samtidigt det som oftast glöms bort. Att vrida en platt pelare några grader mot den riktning varifrån flest kommer kan göra mer nytta än att göra den större. Det gäller särskilt dubbelsidiga pelare, där ena sidan i praktiken aldrig ses av bilister om den står fel.

När samma hörn har två sorters förbipasserande

Även när sikten är fri och vinkeln rätt återstår frågan vilka det är som passerar. De flesta platser har både bilister och gående. Det som skiljer är proportionen, och den borde styra hur budskapet utformas.

En pelare utanför en lunchrestaurang i ett gångstråk kan gott skriva ut dagens rätter. Samma pelare vid en infartsled bör kanske bara säga att det finns en restaurang här och vad den heter. Om det står något mer är frågan för vem, och svaret är ofta ingen.

Hur fördelningen ser ut på en viss plats är inte alltid lätt att avgöra. Två personer som står på samma gathörn en halvtimme kan komma hem med olika bilder, beroende på om de räknade bilar eller människor och vid vilken tid de stod där. Det är en anledning att titta flera gånger och inte lita på den första känslan.

I praktiken arbetar många som tar fram pelare och skyltar med just den uppdelningen i en övre och en nedre zon. Överst, synligt på avstånd, ligger namn eller märke, en färg och kanske ett ord som säger vad det handlar om. Längre ner, i ögonhöjd, ligger det som kräver att någon stannar eller åtminstone saktar in.

Byråer som bombasticmedia.com, som tar fram reklampelare i Stockholm, utgår från ungefär den ordningen innan något går till tryck: först vem som passerar och hur fort, sedan vad som ska stå. Den som gör tvärtom, börjar med texten och sedan letar plats, får lätt en pelare som bara fungerar från trottoaren.

Det behöver inte vara ett misslyckande. För en butik som lever på gångtrafik kan en trottoarpelare vara precis rätt. Problemet uppstår när man betalar för en plats vid en väg och utformar budskapet som om alla gick.

Åk förbi innan något trycks

Hur man tar reda på vilken sorts plats man har är enklare än det låter, och billigare än en omtryckning. Åk förbi platsen i den hastighet trafiken faktiskt håller, helst som passagerare så att den som kör kan hålla blicken på vägen. Notera när pelaren först syns, när den går att läsa och när den försvinner ur synfältet.

Sedan samma sak till fots, från båda hållen. En utskrift i rätt skala, uppsatt med tejp på en skiva eller hållen upp av någon på platsen, säger mer än ett utkast på en skärm. På skärmen är allt läsbart, eftersom man sitter en halvmeter bort och har obegränsat med tid.

Hur många varv som behövs beror på platsen. En lugn gata i ett villaområde kanske avgörs på ett par minuter. En infart med köbildning morgon och kväll men fritt flöde mitt på dagen kräver fler besök, eftersom samma pelare i praktiken möter två olika publiker beroende på klockslag.

Tapetseraren i hörnet vid pendeltåget gjorde till slut om den sida som vetter mot infarten. Där står nu bara verkstadens namn i stora bokstäver och en enkel siluett av en fåtölj i samma rostbruna färg som skyltfönstret. Telefonnumret och öppettiderna flyttades till sidan mot gångvägen, där folk ändå står still och väntar på att få gå över.

Hon har inte räknat hur många nya kunder det gav. Men hon säger att grannarna i området numera vet var hon finns, och att flera av dem har nämnt att de lagt märke till fåtöljen när de kört förbi.

Leave a Reply

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *